Читайте по-шведски

Sjomannen snurrade sin mossa nervost mellan handerna. Under den langa resan hade han i detalj tankt ut vad han skulle beratta om sin van. Men moderns fraga forbryllade honom, den var inte sa latt att svara pa. - Hade Algot varit feg eller hederlig? Han hade fordolt sin sjukdom. Var det hederligt? Och feghet? Var det fegt att undvika allt arbete pa stora hojder? Det var man inte van vid till sjoss, darfor hade Algot blivit utsedd till gyckelbocken18 ombord, den som alltid blev utsatt for grova skamt och forsmadligt han. Algot kande till sin sjukdom. Sa snart han kommit ett stycke upp i riggen,19 overfolls han av svaghet och yrsel. Styrkan gick ur hans hander och kroppen forlamades. Han var oformogen till allt arbete uppe pa rarna.20 Men just darfor skickades han standigt pa nytt sa hogt upp i riggen som mojligt. Det var en god sak vard ett gott flin av alla friska man att se den ynklige mannen klamra sig fast i blind radsla vid det som holl att ta i. Dar fick han hanga till dess spyorna kom, om inte nagon av de ej alltfor skamtsamma och skrattlystna dessforinnan hunnit antra upp for att hjalpa ner den vanmaktiga kamraten.

Modern sag pa Jorgen Ruta med ogon som var grumliga av alderdom. Da segelsommaren tvekade om vad han skulle svara pa hennes fraga (ty kraftloshet och sjukdom kunde inte kallas feghet), visade modern med en gest mot fonstren, som var helt tackta av svarta rullgardiner:

- Har utanfor ligger Kattegatt. Ni ska inte vara radd for att saga mig hela sanningen... i hela mitt liv har jag kant till sanningen om sjon... den ger oss vart levebrod och tar vara liv... min far... mina broder... min make och mina

tre soner, alla har de varit fiskare, skeppare och sjoman... och alla har de... och nu till sist Algot! Nej, ni ska veta, att jag blivit van vid att hora sanningen fran sjon. Jag har hort den sa ofta, jag ar inte radd nu langre! Segelsommaren sade allvarligt:

- Till sjoss finns en regel, som ingen ostraffat bryter/ emot: En hand for mig, en hand for skeppetl Men Algot foljde inte den regeln, nar det gallde utomordentligt allvar. Utan att tanka pa sin egen sakerhet begagnade han sina bada hander for fartygets sakerhet!

2

Efter Jorgen Rutas ord uppstod en lang tystnad. Luften i den lilla kammaren mattades med en mangd outtalade fragor, som sjomannen maste ge ett tillfredsstallande svar pa.

- Algot var alltid den som anmalde sig frivilligt fore alla andra. Han vagade...

Lagmalt, som om hon varit radd for sin egen rost, sade modern:

- Ni vill alltsa saga, att min son dog som en hederlig man?

- Ja!

- I kamp mot en overmaktig fara!

- Ja!

- Ni ljuger! Det kan inte vara sant. Algot var inte lik andra man. Han var annorlunda an sin far och sina broder. Han var for vek. Han vagade inte mota en fara!

Segelsommaren reste sig hastigt upp och sag forvirrat pa den gamla damen. Han kande sig overrumplad och naken, men trotsade anda moderns blick, som tycktes genomskada honom.

- Nej, sa gud hjalpe mej! Det jag har sagt ar ingenting annat an sanningen. Er son var min van. Jag kande honom battre an nagon annan. Han tankte aldrig pa sig sjalv. Han var alltid beredd att gora sitt allra yttersta for fartyget och sina kamraters sakerhet!

Modern lyssnade intensivt, medan hon satt med ansiktet uppatvant. Hon bade sag pa sjomannen och sag forbi honom.

- Det ar befalhavaren ombord pa Eagle som har skickat mig hit. Och jag har sagt det som han gav mig order att saga. Er son gjorde sin plikt in i det allra sista!

Efter en lang tystnad viskade modern fram en fraga:

- Sa han ingenting innan han dog? Horde ni inte hans allra sista ord? Sa han inte, halsa mor?

Jorgen Ruta motte moderns blick med stor fasthet:

- Nej, ingen ombord horde honom saga ett ord. Han foll fran ovre mars21 och slog hart i dacket. Han var redan dod, innan nagon av oss hann fram till honom. Allting gick sa snabbt. Han dog ogonblickligen.

Aven modern reste sig upp, det skedde langsamt och med moda.

- Ni har haft en svar och besvarlig resa. Jag ar er innerligt tacksam for att ni har kommit den har langa vagen for att saja mig det ni har sagt. Algot var sa svag... han kunde aldrig havda sig... han drog sig helst undan...

Sa overtygande och lugnt som mojligt sade Jorgen Ruta:

- Han var min van under tre ar. Den basta van jag nansin haft!

- Jag hoppas jag vagar tro er... da har ni gjort en gammal kvinna en stor gladje...

Jorgen Rutas mission var utford. Han hade overlamnat sitt budskap. Segelsommaren kande moderns forskande och sanningssokande blick folja sig, da han tumlade ut genom dorren. Hade han lyckats overtyga henne eller hade han misslyckats? Hade hela den langa resan varit forgaves?

Jorgen Ruta skyndade med snabba steg bort ifran det lilla vita huset. Hans hogra arm hangde kraftlos och obrukbar utefter sidan. Den hade annu inte hunnit laka ihop.