Читайте по-шведски

- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?

Hon nickade.

Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle

de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?

De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...

De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...

Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.

- Linnea!

- Dan!

Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.

- Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.

- Kande du det ocksa sa? viskade hon och en gladjefylld forvaning tog henne.

- Alltid. Men aldrig sa som den har gangen.

Hon sa ingenting. Andades bara. Haftigt.

Hennes ogon blickade morka pa honom. Leendet lag annu infruset och hon kande annu smartan i narvarons och avstandets nodvandiga samtidighet.

Kanslans insikter gjorde henne om.19 Du far inte lida av detta! Nej, inte du! Du maste alltid kanna att jag ar hos dig. Jag alskar dig, Dan. Ser du mina lappar. Det ar ditt namn de formar.

Han kunde tolka hennes rorelser, ljuset i hennes ansikte, lapparnas outsagda ord och han erfor en stegrad kansla av nagot heligt och ljust offrande nar han sag hur hennes leende frigjordes ur det bleka ansiktet. Han tryckte henne hart emot sig och lyfte upp hennes namn, rakt upp mot himlens vinge viskade han:

- Linnea! Min egen...

Nu kunde de fortsatta. Ater kunde de observera bladens

ljuva ogonlocksrorelser fran skugga till ljus, och ovanfor deras huvud slog himmelsvingen nya lugna slag. Tradstammarnas murar oppnade sig och slot sig...

Da lag de utstrackta pa hans regnrock. Hennes finger lekte med en kavajknapp.

- Far jag ta av dig baskern? viskade han.

Han gjorde det och smekte hennes har, formade sin hand efter hennes nacke. Var det for att minnas den? Var det for att kunna stracka ut handen nar han blev ensam, kunna forma den och tanka: precis sa har ar hennes nacke...

- Dan, viskade hon. Ditt namn stod ju i tidningen.

- Javisst, sa han.

- Varfor har du inte studentmossan pa dig? Jag trodde nastan att du...

- Jag vill inte ha nanting pa huvet som inte du med lika stor ratt kan satta pa ditt. Jag vill inte bara nat som skiljer oss at.

Sa hennes hjarta klappade. Var det verkligen darfor! Hon trutade med munnen20 och hangav sig at sin naivitet.

- Men jag vill sa garna promenera med dig nar du har studentmossan pa. Du kan inte tro sa jag har langtat efter det.

- Varfor da?

- Det kan du nog inte forsta.

- Hursa?21

- Du har inte varit flicka.

- Onodig upplysning. Han skrattade.

- Du har inte varit en arbetares flicka.

- Det var ju for att inte sara dig som jag inte tog mossan. Du skulle ha klarat studenten med fina betyg bara din pappa haft rad att avsta fran din arbetskraft.22

- Sa dum du ar. Har du inte lagt marke till med vilket intresse en mangd smaflickor gar omkring och tittar pa manliga studentmossor just vid den har arstiden? Dom tror att dom i framtiden kommer att bli gift med en student bara dom kan rakna upp till hundra manliga studentmossor under en kvall.

- Har du gatt och raknat sa dar?

- Jaa.

- Kom du upp till hundra nan gang?

- Det ar inte sa latt ma du tro,23 i den har lilla stan.

- Svara ja eller nej.

- Jaa. Det forstar du val. Jag gav mig inte forr.24

Sa han grep efter henne. Sa han kysste henne. Sa upprort ! han viskade:

- Det kommer att sla in!25 Det kommer att...

ANMARKNINGAR

1 De skulle uppleva varann rikare an nansin forr - sa hade det alltid varit hittills: stegring efter stegring. - Их ощущение близости будет сильнее, чем раньше - так было всегда: близость возрастала с каждой встречей.

2 Det duggade forsommarmjukt. - Моросил теплый, летний дождик.

3 Bjorkarnas sota hartsdoft - Сладкий запах смолы, исходящий от березок

4 Med en vit mossa pa sitt blonda har. - В белой шапочке на светлых волосах.

После успешной сдачи выпускных экзаменов в гимназии, дающих право на поступление в высшее учебное заведение, выпускники надевают белые шапочки, которые как бы символизируют тот факт, что они стали студентами, и празднуют это событие. Раньше имена окончивших гимназию публиковались также в газетах.