Мир Калевалы

F"or om nan ska kunna kallas
hj"alte "ar det V"ain"am"oinen
eller V"ain"o som han kallades
av Kalevalaborna —
f"or den gossen var en boren
m"astare pa n"astan allting.
Ensam stod han f"or minst halva
bygdens samlade bedrifter.
Ja, sa rikt begavad var han att
det gjorde ont i manga
Allt han tog i eller t"ankte pa
fi ck liksom guldkant runt sig.

Skulle han med nagra enkla

ord beskriva vanligt v"ader
kunde det bli n"astan som en
nationalromantisk tavla
eller till och med som nagot
obegripligt modernistiskt.
Fick han i sin hand ett huvud
av en gammal skrutten g"adda,
var den benh"ogen pa nolltid
omgjord till en balalajka.

Simning, ridning, trolleri och

tr"abatsbyggeri och segling,
det var n"astan larvigt enkelt
f"or en san som V"ain"am"oinen.
F"aktning, fi ske, sang och diktning
var sa sj"alvklart l"att f"or honom
att det bara kom, som… g"aspningar
och svett hos alla andra.

Men sa var f"or"aldrarna nu

inga dussinm"anniskor heller.
Mamma Ilmatar var luftgudinna,
sl"akt med hela himlen,
fadern var av vanligt vatten,
men en veritabel stormvag.
Paret hade m"otts i bruset
av sin ungdoms vilda vagsvall
hon en liten fl "akt av himlen,
han pa drift i livets str"ommar —
hade skrattat, skrikit, dansat,
lekt sig genom nagra n"atter,
sedan legat d"ar i skum en
stund tills nya virvlar sugit.

Och med sadana f"or"aldrar —

m"anskogudar, halvgudinnor,
ungdomsglada k"arlekspar som
slagit volt pa vilda danshak —
blir man g"arna lite s"arbegavad,
full av konster, under.
K"arleksbarn till gudar blir det.
De blir ofta f"orsigkomna.

Och sa var det det att mamma

Ilmatar var yrkeskvinna
hade heltidstj"anst pa
luftavdelningen hos "overguden
Ukko, hj"alpte honom med att
skapa sj"alva jorden at oss,
starta upp och fa igang det
allra viktigaste livet.
Sa hon hade inte tid att f"oda
fram den lille V"ain"o
f"orr"an han var "over tretti
ar och hade bas och helsk"agg.

Ja, han kunde genast prata

som en medelalders vuxen,
hade kl"am pa havresadd och
politik och h"astkappl"opning,
hade synpunkter pa v"adret,
gav sma tips at sj"alve Ukko,
som han f"oredrog att prata
med i st"allet f"or med smaglin.
Det fanns barn som pastod att han
sagt att han var fyra hundra.

Och sa sj"ong han hela tiden,

satte hop en massa latar,
sk"on musik och bra refr"anger,
sant som fastnade pa hj"arnan.
Ungen kunde sjunga sa det
fl addrade om "oronen och
alla, hela Kalevala,
talade om V"ain"os texter.
F"or han sj"ong om svara saker,
sant som alla undrat "over,
livet, till exempel, hur det
"ar och hur det kunde vara.

Завет блаженного Магнуса

Евгений Лукин