Читайте по-шведски

Hon stirrade till pa mig och ogonen pa henne blev alldeles forandrade.

- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.

Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.

- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!

Hon slappte mig och vande sig bort. Gick och stallde sig vid spisen och rorde ett slag i en gryta hon hade pa.

- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over munnen som hade nagot ont over sig, tyckte jag, nar hon sade det.

Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.

- Jassa.

Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,

Hon fortsatte med sitt. Men nar hon var fardig drog hon at sig en pall och tog mig upp i knat. Strok mig ett slag over haret.

- Sa ja... sade hon, och hon betraktade mig lange noga. - - Det ar bast jag gar med dig till de dina, tillade

hon.

Hon gjorde sig i ordning, tog pa sig en annan kjortel och en besynnerlig hatta som jag aldrig sett nagon kvinna bara. Och vi begav oss pa vag.

- Ar det har ni halls och leker, sade hon nar vi kom i skogen. Och hon talte12 ocksa annars lite med mig ibland medan vi gick. Nar hon markte jag var angslig tog hon mig i hand.

Jag forstod ingenting och vagade ingenting fraga.

Da vi kom uppfor backen darhemma stortade mor ut pa forstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade aldrig sett henne sadan forr.

- Vad har du med mitt barn a gora!13 Slapp ungen, sager jag! Slapp honom, ditt orena byke!14

Hon slappte mig hastigt, ansiktet forvreds pa henne, hon blev som ett jagat djur.

- Vad har du gjort med ungen min!

- Han var dar inne hos oss...

- Har ni lockat honom in i ditt besmittade hus! skrek min mor.

- Det har jag inte. Han kom dar sjalv, ska jag saga dig. Och da han kom nar svardet15 och rakade rora vid det sa suckade och snyftade dar i det.

Mor sag osakert och angslat at mig med sina upphettade ogon.

- Du vet val vad det betyder, kan jag tro.

- Nej... det vet jag inte.

- Att han ska do for bodelssvard engang.16

Mor gav till ett halvkvavt skri och stirrade pa mig, hon

var likblek och lapparna skalvde, men hon svarade inte ett

ord.

- Jag mente det var valbetankt att saga dig det, men jag ser du ar vred i stallet.

- Har har du skarnet ditt, och oss skall du inte hora av forran den stunden blir, efter det ar sa du vill!17

Och hon vande sig vrett om och gick sin vag.

Mor tog darrande efter mig, slot mig intill sig och kysste mig - men blicken var alldeles stel och frammande. Nar hon fatt in mig i huset stortade hon ut, jag sag hon sprang over falten och ropade.

Hon och far kom tillbaka tysta och betryckta. Jag minns jag stod vid fonstret och sag dem komma utefter renen.

Ingen sade ett ord till mig. Mor borjade syssla med nagot borta vid spisen. Far gick kring pa golvet, satte sig inte ner som annars. Hans magra ansikte var styvt och ororligt som om det inte hade liv. En gang nar mor var ute och hamtade vatten tog han mig framfor sig och sag in i ogonen pa mig med skygg och forskande blick, och vande sig sen bort igen. - De talte inte heller samman. Efter en stund gick far ut, drev kring pa backen utan att foreta sig nagonting, stod dar bara och sag bort.

Det blev en tung och dyster tid. Jag fick ga dar ensam om dagarna, ingen brydde sig liksom om mig.18 Och inget var sig likt, inte ens angsbackarna fast det var solsken och vackert som forut. Jag forsokte leka lite, men det ville inte heller bli nagonting.19 Nar de, kom i narheten gick de forbi utan att saga nagot. Det var som de inte kande mig. Men om kvallarna nar mor skulle lagga mig tryckte hon mig intill sig sa hart att jag kunde kvavas.

Jag forstod inte varfor det var sa sorgligt och forandrat allting. Inte ens nar jag var glad ett slag kandes det som annars. Hela garden lag odslig och tyst som om ingen talte nagot dar. Men ibland nar de trodde att jag holl till nagon annanstans kunde jag hora dem viska samman. - Jag visste inte vad det var jag hade gjort, bara att det var nagonting forfarligt, sa att de hade ont av att se pa mig. Jag forsokte syssla for mig sjalv och halla mig undan sa gott jag kunde, for att jag forstod de helst ville det.

Mor blev insjunken i kinderna och hon at ingenting. Var morgon var hon forgraten. Jag minns att jag gick bakom lagarn och borjade bygga ett hus for mig ensam av sma stenar.

Antligen en dag kallade mor pa mig. Far var ocksa dar. Nar jag kom fram tog hon mig i hand och borjade ga inat skogen och far stod och sag efter oss. Nar jag markte att hon tog stigen som jag brukat ga blev jag for forsta gangen riktigt radd. Men allting var sa sorgligt anda att jag borjade tycka det inte kunde handa nagot varre an vad som redan var, och bara foljde med. Jag krop intill henne och forsokte ga val dar pa stigen med alla stenarna och rotterna, sa att hon inte skulle ha nagot besvar av mig. Hon var sa liten i ansiktet att man knappt kunde kanna henne igen.